Li Tsin

Korta utdrag ur boken och den fantastiska historien om Li Tsin

Stockholm var ingen liten by där alla kände varandra. Det var som om invånarna packat ihop ett antal byar till en enda gigantisk och staplat alla husen på varandra. Inomhus drog lådor med hjälp av rep upp människor till deras våning. Men det mest märkliga var att det inte fanns någon risåker i närheten. Hur kan man överleva utan ris? Byborna verkade inte ens  jaga eller torka nudlar. Vid stadens broar stod landsmän och andra folkslag som hamnat här i Nordpolen och fiskade glada över att det inte fanns någon is på sjön. En anställd på kinesiska ambassaden kom fram till Li Tsin en dag  och frågade honom vem han var. Li Tsin tappade nästan masken och sprang därifrån.

“…och fan ta mig om inte Jesper befann sig där i vänthallen, värmen slog mig först av allt och jag kunde inte mer än le. Brevet med förslaget om ett äventyr tillsammans hade kommit fram trots allt. Utan att ha skickat något svar på inbjudan satt barndomsvännen på en resväska vid den föreslagna mötesplatsen och tummade på sin Nikon. Han skrattade när han fick syn på mig och vi kramade om varandra, trodde knappt att det var sant. Han hade bott i New York i sju år och varit fotoassistent åt någon Ralph Gibson, sporadiska brev och en sommardag i Kungsträdgården var allt vi hade sett av varandra sedan dess. Nu befann vi oss i Asien som två småpojkar på rymmen.”

Manila

Min tupp var röd som djävulen och hade en kort spetsig kam. Min motståndares var vacker. Klargrön kropp, brandgul man och en stor vit och röd plym i baken. Långa fjädrar som såg imponerande ut. Jag undrar om fågeln visste att den vara vacker, fåfänga skulle göra den stark. Det var Mike Tyson mot Gregory Peck. Utgången var given, tyckte jag, satsade mer pengar på min tupp och fick sätta mig vid bordet närmast ringen där bara de som satsat mer än femtusen pesos placerades. Jag hälsade lätt med en nick åt männen som satt bredvid. De synade mig misstänksamt. Alldeles för ung, alldeles för vit. Var vart Leo? undrade jag nervöst, hade nästan glömt bort honom i situationens hetta. Vinkade åt mister Pablo som satt uppe på läktaren mittemot. Han bar vita bomullsbyxor, gul väst, sandfärgad linnekostym och stråhatt. Han såg till och med ut som Picasso, tänkte jag. Mister Pablo, min kontakt i speldjävulens paradis. Jag, som knappt hade spelat på ålandsbåtarnas enarmade banditer innan detta, berusades nu av stämningen och striden med döden som enda säkra utgång. Jag var förvånad över min plötsliga blodtörst men samtidigt inte. En sida jag kvävt inom mig med god uppfostran och ideal. Människan är ju trots allt ett rovdjur.

Eller blev med tiden för i början var det annorlunda. När vi som levde i strandkanten, varken apa eller fisk, smög upp i dagens hetta för att stjäla frukt ifrån träden. Gick från vatten till eld och plötsligt kunde äta kött. Utmana våra fiender med sten och yxa. Ett tingskapande som naturen inte förutsett och utvecklingen hade äntligen hunnit ikapp även mig där jag såg ut över en värld av krig och förruttnelse med giriga blickar. Från att ha dansat på Operans tiljor av förljugen artonhundratalsromantik klädd i fåniga trikåer försvarandes finkulturens könlösa idéer om kärlek kunde jag äntligen se fram emot en ny period i mitt liv då jag skulle bära pistol och kanske råna en bank. Den mörka sidan inom mig hade sett sin gryning och jag skulle fira den genom att ta kål på tuppen som gol i sin arla morgonstund. Min Tyson skulle ge Gregory peck, något annat fanns inte.

Boken om Li Tsin kommer snart

Läs mer om min forskning

Patrik Sörling’s close ties and collaborations with leading composers and musicians continue to explore and develop the opera scene in Sweden.

    * Riktlinjer och Integritetspolicy.